Jag lyckades spara så mycket under mina sommararbeten hos Boësens Fotografiska på GrevTuregatan i Stockholm att jag vid 15-års ålder kunde köpa en begagnad Leica M3 med en Summilux 1,4/50 mm. Senare köpte jag en begagnad Visoflex III (förvandlar mätsökarkameran till spegelreflex) med Telyt 4,8/280 mm. En Super-Angulon 3,4/21 mm fick ersätta min Summilux 1,4/50 mm. En ganska ”pervers” kombination blev det, 21 och 280 mm! Men det gick att skapa bilder med den kombinationen också! Troligen var det här min böjelse för extrema bildvinklar skapades.
Under somrarna på Boësens Fotografiska fick jag möjlighet att pröva ett stort urval av kameror. Just i dessa dagar får jag något av en dejá vue eftersom Sony i sina nya modeller A33 samt A55 återintroducerat Pellixspegeln. En Canonidé i grunden. En halvgenomskinlig spegel gjord av en tunn förspeglad plastfilm som reflekterar (konstant) några tiotal procent av fotonerna upp till sökaren och resten går rakt genom plastfilmen till (i fallet med Sonykamerorna) kamerans C-MOS sensor. Canon Pellix var kameran som jag använde på 1960-talets mitt. En spegelreflexkamera utan rörlig spegel. Vilket gjorde Prellix lika tyst som en Leica M-kamera (eller, om du så vill, som en Canon P, Canons Leica-kopia)!
En tid ägde jag en Hasselblad 500 C med Distagon 4/50 mm, Planar 2,8/80 mm samt Sonnar 4/150 mm. Plus tre A 12 magasin! En tung utrustning som jag lämnade efter ett tag. Uteslutande för vikten, inte bildresultatet. För bildresultatet var och är alltjämt ypperligt. En Zeiss Contarex fick en tid ersätta Hasselbladkameran. Jag hade genom Hasselblad fattat tycke för Zeiss-optiken som jag än idag gillar. Zeissobjektiv besitter ofta hög kontrast och neutral färgbalans. Ger skarpa och färgriktig bilder. Leicaoptiken har ofta inte fullt så hög kontrast, men uppvisar en imponerande linjeåtergivning redan från full bländaröppning. Färgbalansen är bättre hos Leicaoptiken än hos Zeiss, i mitt tycke.
En längre tid använde jag också en Pentax 6x7 som är en ypperlig mellanformatskamera. Väl jämbördig med Hasselblad 500C och aningen lättare! Även om Pentaxoptiken saknade de neutrala och eftertraktansvärda Zeiss egenskaperna. Innan jag digitaliserade köpte jag en Minolta Classic 600, som jag äger än idag. Att det blev en Minolta berodde till stor del på att Leica och Minolta bedrev ett samarbete under 1970-talet i Leica/Minolta CL-modellen. Något jag misstänkte ha satt sina spår hos Minolta. Idag samarbetar Leica med Panasonic. Med resultat att Leicaoptiken anses till stor del ge Panasonickamerorna deras speciella egenskaper. Den första digitala kamera jag skaffade blev även den en Minolta, modell A1. En kamera med inbyggd zoomoptik och en med dagens mått mätt, helt oanvändbar EVF (elektronisk sökare). Sökarens display har nu dessutom ”dött”. Något som drabbade de tidiga, elektroniska sökarna.
Nästa digitalkamera blev en spegelreflex med APS-C sensor. Eftersom jag ägde ett antal Minolta-objektiv, 3,5-4,5/24-85 mm samt 4,5-5,6/70-300 mm, fick det bli en Sony A100. Jag stod över Minoltas första digitala spegelreflexkameror D5 och D7. Jag är alltjämt ägare till min Sony A100. Att jag skulle kunna använda den gamla Minoltaoptiken var nog rätt tänkt. Men, objektiven visade sig ha dålig kontrast när de belyste CCD-sensorn i A100. Jag köpte en Tamron 4,5-5,6/11-18 mm vidvinkelzoom. Det visade sig att det objektivet hade bättre kontrast och gav ett större skärpeintryck. Så följde då uppgradering. Jag köpte en Sony A700. Men det visade sig att Minoltaoptiken alltjämt gav ett kontrastlöst, oskarpt intryck.
Så var det dags för en Sony A900 med Zeiss zoomar. 2,8/16-35, 2,8/24-85 samt Minoltas ”super telezoom” 2,8/70-200. Nu fick jag skarpa, kontrastrika bilder med god färgneutralitet, att utgå från vid efterarbetet i mina bildbehandlingsprogram. Den här sistnämnda kombinationen var utmärkt och den följde mig vid vår första Sydafrikaresa 2008. Bekymret var vikten! Jag var tillbaka vid ”Hasselblad-syndromet”! En tung utrustning som tröttar vid långa vandringar. Dessutom upptäckte jag att kameran och optikens stora fysiska dimensioner påverkade mina motiv. En kvinna jag fotograferade undrade om jag ”skulle skjuta henne”. Jag hade då Sony A900 med Minoltatelezoomen 2,8/70-200 mm. Det blir en stor, tung och påträngande utrustning! Svårt att vara diskret. Just det här har Gregory Simpson skrivit om ”To Whom it May Concern” på ett humoristiskt och sedelärande sätt om i sin blogg, Ultra Something. Där beskrivs vad som skiljer en digital mätsökarkamera från en DSLR (digital spegelreflex).
Därför var mitt beslut lätt att fatta - tillbaka till mätsökaren och Leica. När Leica M9 presenterades med ”fullformats” (24x36 mm) CCD-sensor beslöt jag mig för att byta tillbaka till den kamera som jag började fotografera seriöst och medvetet med - Leica. Jag har sedan jag gick över till digitalbild retat mig på hur extremt omfattande och svåröverskådliga alla kameramenyer är. När jag provade Leicas menysystem i M9 kameran kände jag att - det här är min kamera. Menyerna är få och det finns än färre undermenyer. Det gör att jag lätt och snabbt kan komma åt att ändra en funktion. Mycket bra! Dessutom har Leicas Kodak-tillverkade CCD-sensor ett mycket tunt IR-skikt. Vilket innebär att objektivens egenskaper kommer än mer till sin rätt. Detta förutom det speciella mikrolinssystem Leica/Kodak utvecklat för att minska ljusbortfallet i bildhörnen. Jag kunde dessutom köpa billigt, på auktion, en objektivuppsättning. Det fina med Leica är nämligen bakåtkompatibliteten. Jag kan i min M9 använda objektiv från Leicakamerans första år som systemkamera under 1930-talet.
Min objektivuppsättning består idag av en nära nog fabriksny vidvinkel, Elmar-M 3,8/24 mm. Tillverkad 2008. Ett underbart objektiv med en extrem detaljåtergivning redan vid helt öppen bländare. Den holländske optikexperten Erwin Putz har testat det här objektivet och kunnat notera ett nytt rekord i linjeåtergivning! Givetvis uppnått med analog film. Färgåtergivningen är enastående i det här Elmar-objektivet.
Givetvis har jag ett exemplar av ”Bokeh” (Japanska och lär ska uttalas boka) - världsmästaren Summicron 2/35, version 4, tillverkad 1979. Det här objektivet, förutom att besitta en extremt bra detaljåtergivning har också en mycket behaglig och tilltalade oskärpa för partier som inte ligger i fokus. Ett underbart objektiv som dock har en tendens till att överdriva blått.
När det gäller ”normal”-optik äger jag en Summicron 2/50 mm, tillverkad 1981, med märkning från Leicas 70-års jubileum 1913-1983. Inte fullt så enastående som vidvinkel-Summicronen. Men väldigt skarpt och med en hyfsad bokeh.
En användbar klassisk uppsättning av objektiv med olika brännvidd är att ha ett objektiv med 90 mm brännvidd. Jag har två! En Tele-Elmarit 2,8/90 mm, tillverkad 1973, som besitter Summicron-egenskaper när det gäller detaljåtergivningen, men tyvärr har en tendens att överbetona blått. Det andra 90 mm-objektivet är en Macro-Elmar 4/90 mm, tillverkad 2004, med makro-(närbilds-)tillsats. Som alla Elmarobjektiv jag använt är även det här enastående. Extremt god skärpa kombinerat med en, i mina ögon, balanserad och neutral färgåtergivning. Makrotillsatsen är nödvändig eftersom mätsökaren måste korrigeras för parallaxfel i närområdet. Det intressanta är att det här makroobjektivet har lika hög bildkvalité vid oändlighet som närgränsen med makrotillsatsen vid 0,5 meter. Någon extrem närbild är det tyvärr inte frågan om. Insekter måste vara rätt stora för att fylla bilden. Men för att fånga normalstora fjärilar fungerar optiken anständigt.
Till sist har jag en gammal Tele-Elmar 4/135 mm, tillverkad 1970. Ett objektiv med hög bildkvalité, detaljåtergivning och kontrast redan från full bländaröppning. Elmarobjektiv är något speciellt. Vacker återgivning, bra skärpa, behaglig bokeh med god färgbalans, men med nackdelen att de är ljussvaga. Tyvärr kan jag inte kompensera den egenskapen fullt ut eftersom Leica M9ans bildbrus blir besvärande vid ISO-tal över 800.
Jag har behållit min gamla Sony A100 som andrakamera med mina gamla Minolta objektiv och den förvånande fina, nu lätt åldrade, Tamron vidvinkelzoomen. Att Minoltaobjektiven saknar kontrast och den yppersta skärpan kan jag delvis åtgärda i efterarbetet med att öka kontrasten och lägga på extra skärpa. Det blir inte perfekt, men fungerar. Det är dessutom ett billigt sätt att få ett längsta teleläge på 450 mm. Sony A100 har ju en APS-C stor sensor. Tamronoptiken behöver ingen extra åtgärd. Möjligen att i Lightroom räta upp alltför störtande linjer om jag lutat kameran uppåt eller nedåt det minsta i exponeringsögonblicket. Ett slags elektronisk restitution som ofta fungerar. Tyvärr har Sony A100 lika stor brusbenägenhet som Leica M9. Båda har en CCD-sensor. Över ISO 800 är inte rekommendabelt att använda.
För att pröva hur bra ”Point and Shoot” kameror är skaffade jag tidigt en Panasonic LX 1. En av de första kompaktkamerorna som kunde lämna RAW-filer. Den här kameran ger förvånande bra bilder. Hög skärpa och god kontrast. Optiken är konstruerad av Leica. Troligen en av orsakerna till det goda bildkvalitéresultatet. Tyvärr är den här kameran också brusbenägen. Något kan jag kompensera något i Nik Sofware-produkterna genom att lägga på ett filmkornslikt, analoghärmande, brus. Det tricket fungerar ofta förvånansvärt bra.
