Onsdag 17 november

Dag 20, burdykning med vithaj, valar och födelsedag

17 november, min födelsedag! Klockan sex på morgonen ringer Abraham Newman och meddelar att vädret tillåter burdykning. Men vi har bara en halvtimme på oss för att ta oss till  White Shark Project i Kleinbaai. Eva går och väcker Erik och Lisa. Vi kommer iväg i tid. Hos White Shark Project får vi frukost och information hur burdykning för att få närkontakt med vithaj går till. Det visar sig att vi fyra är de enda betalande. Övriga som kommer med på turen är volontärer i projektet. Säkerhetsföreskrifter gås genom. Jag ställer frågan till vår skeppare, Gerald, om hajarna kan bli ”tillvanda” till alla alla bolag som ägnar sig åt hajdykning i Gansbaai. Gerald svarar  att hajar rör sig över mycket stora ytor. Några speciella  revir har de inte. Det är sällan han sett samma haj återkomma under sina drygt 3000 hajturer.

Det är fortfarande en stark byig vind när vi tar oss ner till hamnen för att lasta i båten som står på en båttrailer och knuffas ner i vattnet av en traktor. Det krävs en van skeppare för att lyckas ta sig ut ur hamnen i den kraftiga pålandsvinden. Det blir en ganska gungig och stötig färd ut till det område där man misstänker att vithajarna finns. Gerald är en erfaren och skicklig skeppare som parerar den krabba sjön utmärkt. Vi ankrar upp, en blandning av tonfiskbitar och fiskolja rörs ihop och hälls ut för att locka hajarna till vår båt. Under tiden får vi som ska ner i buren ta på oss våtdräkt. Min våtdräkt plockas fram av en norsk volontär. Jag har stora problem med att få på mig dräkten och en ur ordinarie besättningen upptäcker att jag fått en medium large istället för en extra, extra large. Med rätt storlek kommer jag i våtdräkten, dock inte utan hjälp och viss ansträngning.

Jag klättrar ner i buren där Eva och Erik redan står. Vi får två volontärer med oss i buren. Ganska omgående kommer en haj. Vi drar ett andetag och pressar oss ned under vattenytan. Svårt i det mycket salta vattnet trots att vi alla har varsitt blybälte för extra vikt. Det är mäktigt att se en stor vithaj (2,6 till 2,8 meter lång) svepa förbi, nära buren. Jag har med mig den vattentäta Olympus My 1030 kameran i hopp om att kunna få någon bild av hajen som sveper förbi bara någon halvmeter framför buren. Eftersom vi är ensamma betalande får vi njuta av lyxen att få stanna nere i buren hela tiden vi är på plats. Under den halvtimme vi är i vattnet får vi närkontakt med fyra olika hajar. En så närgången att den slår i buren. En annan slår i båten. Det här är en upplevelse att rekommendera. En perfekt start på min födelsedag. Varje haj vi ser registreras med sina kännemärken, skador och liknande. På så sätt har man ett stort arkiv med beskrivningar av alla hajar som setts. Därför kan Gerald med säkerhet påstå att samma haj sällan återvänder. Vad som oroar något enligt White Shark Project är att de senaste åren har hajarna blivit allt mindre, yngre. 2008 upplevde Eva en drygt fyra meter lång, fullvuxen, haj. Idag var samtliga hajar vi såg kortare, yngre.

Vinden tilltar och vi tvingas avbryta dykningen efter en dryg halvtimme. Av säkerhetsskäl vill vår skeppare gå tillbaka till hamnen i Kleinbaai. Vid hög sjö är hamnen svårt att ta sig in i. Under tiden vi varit i vattnet har det kommit ytterligare en burdykningsbåt. Den måste avbryta utan att ens ha kommit ner i vattnet. Efter att ha sett vithaj på nära håll och duschat varmt hos White Shark Project åker vi efter rekommendation till De Kelders för att, kanske, få se rätval. Mycket riktigt. Valarna är på plats. Vi kan se fem stycken. Ofta bara en stjärtfena eller vattenuppkast. Men ändå, vi har sett val. Efter ha sett val kör vi till Sydafrikas absolut sydligaste udde.

Under middagen på vår lodge får jag en underbar födelsedagsuppvaktning av vår värd på Saxon Lodge. En visa skriven till mig av Alan. Kocken Leonie har bakat en födelsedagskaka åt mig. En perfekt födelsedag. I sena kvällen sitter jag och samtalar med en skribent Paul och en filmfotograf Tim som arbetar för Channel 7, Australien. Paul Raffaele är en vittberest man som bott några år under barndomen i Afganistan och nyligen varit där för en reportageresa och råkat ut för en självmordsbombare som bara ett 20-tal meter från Paul utlöste sin bomb. Paul fick tre stora splitter i nacken och delar från självmördaren över sig. Hans egen uppfattning är att han räddades av snabb transport till ett amerikansk fältsjukhus. Pauls senaste bok är "Among the great apes: Adventures on the trails of our closes relatives". Vi talar en hel del foto. Paul använder en Contax 2, mätsökarkamera. Vi är båda rörande överens om mätsökarkamerans fördelar. Med Tim samtalar jag om de nya fullsensor försedda digitala spegelreflexkamerorna med videoinspelningsmöjlighet som ger utmärkta rörliga bilder. Imorgon fortsätter vi till Kapstaden och för våra sista dagar här i Sydafrika. Känns trist!