Måndag 22 november

Dag 25, Kapstaden, Taffelberget

Idag äter vi vår sista frukost för den här resan hos Lézard Bleu. Idag ska vi packa allt vi köpt och skaffat oss under de underbara veckorna här i Sydafrika. Vi vill inte resa hem till kyla och mörker. Innan vi reser hoppas vi på att kunna få ta oss upp på Taffelberget. Det misslyckades Eva och jag med när vi var här 2008. Idag visar sig Kapstaden från sin soligaste sida. Strålande sol, svag vind men lite kyligt i luften. Jag går in på Windfinder för att se hur prognosen för dagen är.

Vi bestämmer oss för att köra upp till linbanan och utnyttja våra förinköpta biljetter efter frukosten. Våra underbara värdar på Lézard Bleu erbjuder oss att få behålla ett av våra rum hela dagen så vi kan, om vi så vill, duscha innan sista färden ut till Kapstadens internationella flygplats.

När vi kommer upp till linbanan är vi långt från ensamma. Köerna är långa. Men, med förinköpta biljetter kan vi gå förbi den långa kön av biljettköpare. Efter en dryg halvtimme är vi på väg upp till Taffelbergets topp i linbanan. För den som så vill finns även en vandringsled upp till toppen. Väl på toppen känns det att temperaturen här uppe är sex grader lägre än vid foten av berget. Utsikten är underbar. Måste upplevas. Just nu pågår en kampanj för att få Taffelberget till en av den sju nya ”underverken”. Måhända är Taffelberget inte fullt så spektakulärt. Men utsikten är milsvid.

När vi ska gå tillbaka till linbanan visar sig ett par klippdassar. Rara små djur som har sin närmaste släkting i elefanten! Kan man inte tro när man ser det lilla lurviga djuret. En klippdass bjuder oss att betrakta hans lunch. Tillbaka på Lézard Bleu bloggar jag medan Eva, Erik och Lisa njuter det strålande solskenet vid poolen. Nu ska vi straxt lasta vår Hyndai för färden ut till flygplatsen. Klockan 21.20 går vårt flyg till Heathrow. Vi är där imorgon bitti för transfer till Köpenhamn. Sedan är det Öresundståg som får ta oss sista biten hem till Varberg.

Söndag 21 november

Dag 24, Kapstaden, Winelands Tour

Även idag är det tidig morgon. Vi ska med hjälp av Ilios Travel och en ny, vinkunnig guide få en heldagstur in i vindistrikten runt Kapstaden. Vädret är bra för en heldag i en liten buss som tar oss från vingård till vingård. Vi gör resan tillsammans med två belgiska män som är i Kapstaden för att sälja industriella kvarnar. Vädret idag är typiskt för Kapstaden. Ömsom regn, ömsom sol. Det är dessutom lite kyligt i luften.

Vi börjar på en vingård som håller sig även med getter! Fairview visar sig vara den intressantaste gården under hela resan. Åtminstone i Evas och om min uppfattning.  Här kan vi prova sex viner och smaka av olika ostar. Främst getost, givetvis. Jag faller helt för gårdens Malabar Spice Route. Ett underbart vin. Ett annat intressant vin är The Goatfather! Resten av resan är intressant och vi får prova av mousserande viner och ytterligare röda och vita viner hos tre ytterligare vingårdar.

Vi besöker den äldsta diversehandeln i Sydafrika som finns i Stellenbosch. Rekommenderar ett besök om du är där. Det är otroligt vad som kan finnas i en butik! När vi kommer hem till vår logi får vi träffa sonen i huset, Robin. Robin har en handikappande muskelsjukdom som sakta förtär honom. han sitter i rullstol och är nu magrare än när vi såg honom för två år sedan. Men han är full av liv efter att ha legat på sjukhus i två veckor. Han har haft lunginflammation. han sjukhusvistelse ha gjort att vårt värdpar varit lite pressade. Men nu är allt frid och fröjd. Robin är en duktig videoredigerare, sitt handikapp till trots. Han berättar att han senaste tiden gjort fem korta marknadsföringsvideos för Red Bull. Det glädjer mig att Robin har arbete. På kvällen äter vi, återigen på våra värdas inrådan, en underbar middag på en italiensk restaurang här i Kapstaden, Il Leone. Är du i Kapstaden, besök den här restaurangen, det är en uppmaning! Imorgon måste vi packa för att resa hem. Ingen av oss vill!

Lördag 20 november

Dag 23, Kapstaden, Walk to Freedom

Idag är det tidig frukost. Klockan halv nio kommer en guide från Ilios Travel och hämtar oss på Lézard Bleu för att ta oss på en heldagstur i Kapstaden med avslutning på Robben Island, Walk to Freedom. Vår guide visar sig vara en sedan flera generationer infödd Kapstadenbo. Tariek Handrickse är en mycket kunnig guide och livfull berättare. Tillsammmans med två engelskor far vi iväg. Tariek kör oss till en av de äldsta stadsdelarna i Kapstaden. Vi stiger av i ett område som kallas Malayian Quarter. Det har nu inget med Malaysien att göra utan mer med slavar. Här bosatte sig de första slavarna som blev ”fria”. Idag ett område som är mycket dyrt. Värdet på de mycket små tomter med fastigheter som finns här har rusat i värde.  Området är, hitintills, lugnt och förskonat från mycket av den kriminalitet som finns i den här staden. Du kan tryggt gå på gatorna här under kvällstid påstår Tariek. Husen är målade i klara färger så området står verkligen ut från övriga Kapstadendistrikt. Liknande fenomen har inträffat i Stockholm på söder. Sofo-området har fått en enorm efterfråga med resultat att lägenheternas värdet rakat i höjden.

Efter besöket i Malayian Quarters åker vi till museet som är tillägnat distrikt sex. Ett distrikt med mycket blandad befolkning och ett område som förvisso saknade vatten och avlopp, men där människorna trivdes och höll ihop. Men, av politiska skäl under apartheid revs hela området och de boende delades upp och förflyttades till anda områden och kåkstäder. Eva och jag har tidigare besökt det här museet där området Lugnet i Malmö spelar en stor roll. Lugnet revs också eftersom det var ålderstiget och underhållet eftersatt och de boende förflyttades till andra områden. Precis som i distrikt sex. Därför har det här museet haft ett större utbyte med just Malmö. Tyvärr är Noor, en av grundarna och de drivande för museet, inte här idag. hade varit trevligt att återse den gamle Noor som besökt Sverige och Malmö flera gånger. Banden med Sverige och kampen mot apartheid känns tydligt här i museet.

Tariek kör nu ut i en Township Lalanga, en kåkstad. Här får vi en ny guide, en ung kvinna vid namn Siziwe Mtumtum som visar oss runt i kåkstaden. Siziwe är en kunnig och bra guide här i kåkstaden. Hon berättar personligt om sin barndom där hon och hennes moder fick tillbringa flera nätter i fängelse under apartheid eftersom modern saknade tillstånd att befinna sig i ett visst område av kåkstaden. Som svensk har jag mycket svårt att förstå det här perverterade systemet. Men, å andra sidan känns apartheid som en ”naturlig”, sista dödsryckning från kolonial- och slavtiden. Även de problem man idag har i Sydafrika anser jag vara resultatet av allt som hänt sedan de första européerna satte sin fot här. Nu måste alla goda krafter samlas för att bemästra de problem som finns.

Siziwe pekar på en färggrann byggnad och berättar att det är ett ungdomscentrum som Bill Gates donerat. Den här byggnaden är en samlingsplats för ungdomar där det förutom olika aktiviteter också finns sjuksköterskor som kan ge saklig sexualupplysning och informatörer som ger rätt kunskap om HIV/AIDS. Men när vi går genom kåkstaden stöter vi ihop med ett tåg sjungande män, yngre såväl som äldre. Siziwe berättar att man är på väg med en yngling som ska genomgå en initieringsrit för att gå från pojke till man. Den här riten pågår i en vecka berättar hon. Vad som händer under veckan har hon, som kvinna ingen aning om. jag misstänker att det ”kunskap” som den unga mannen får inte är den bäst vetenskapligt underbyggda.

När Tariek tar hand om oss igen visar det sig att båtarna till och från Robben Island ställt in på grund av för hårt väder! Vi tar oss till biljettkontoret i Waterfront för att flytta vårt besök till en annan dag och tid. Men, tyvärr enda dagen och tiden som finns är måndagen den 22 november, samma dag vi ska påbörja vårt hemresa. Så det blir ingen Robben Island-tur för Erik och Lisa. Eva och jag har nämligen gjort en Walk to Freedom när vi var här 2008. Vi tar lunch i Waterfront. Tariek rekommenderar Ocean Basket och deras "prinsräkor" för knappa 50 Rand. Det visar sig vara ett utmärkt råd. Räkorna är mycket goda. Istället tar vi oss till det stora akvarium som finns här i Kapstaden. Det blir i alla fall en form av kompensation för den uteblivna Walk to Freedom. På kvällen tar vi oss med taxi till tapasrestaurangen Fork, som vi rekommenderats av våra värdar här på Lézard Bleu. Vi äter underbara tapas och dricker gott vin till. En perfekt avslutning på en perfekt, upplevelsefylld dag.

Fredag 19 november

Dag 22, Kapstaden

Idag efter frukosten ska vi lämna vår första övernattningslogi hos Brenwin Guest House för att checka in på Lézard Bleu Guest House. Vi blir översvallande mötta av föreståndaren Lissie. Hon minns oss från 2008. Lézard Bleu liksom Brenwin ägs av tyskar. Där Brenwin är ett klassiskt gästgiveri med många prong och små rum i ett 18-1900-tals hus är Lézard Bleu ett mycket personligt utformat gästgiveri. Nikola och Hans-Christoph Neumann är två underbara värdar som har mycket god inredningssmak, enligt min och Evas mening. De har skapat en oas i storstaden. Det här lilla paradiset ligger vid foten av Taffelberget. Det är därför Eva och jag vill återvända hit. För även om Kapstaden är en hård och våldsam stad ger det här tyska paret staden ett vänligt intryck.

Efter förmiddagskaffe som Lissie ordnat fram beslutar vi oss för att bese Kaphalvön, Cape Point eftersom väderprognosen pekar på dels stark vind dels molnigt. Det innebär att vi inte bör besöka Taffelberget och åka linbanan upp till ”bordet” eftersom vi inte kommer att kunna se mycket av Kapstaden. Vi får vänta med besöket på Taffelberget till måndag, vår sista dag här i Kapstaden. Chris hjälper oss att boka biljetter till linbanan upp på Taffelberget. Nu har vi biljetter som vi kan utnyttja när väl vädret tillåter.

Jag laddar NDrive-navigatorn med målet Cape Point och vi kör iväg. Nu fungerar navigatorn som den skall förutsatt att jag då och då måste starta om den. Den låser sig fortfarande när jag stänger av den. Vi kör längs Atlantkusten på en underbar väg som slingrar sig runt bergväggarna precis som en Italiensk alpväg. Den här vägen rekommenderas, även om den är längre och slingrigare än huvudvägen. Vi tvingas också köra långsamt på den smala och mycket kurviga vägen. Men det besväret är det värt i form av naturupplevelse.

När vi kommer till Simonstown, en badort, stannar vi för att äta. Vi beslutar oss för restaurangen Berthas i hamnen. Mycket för miljön och att restaurangen ser trevlig ut. Maten och serveringen är i klass med miljön. Eva och jag äter en ”bläckfiskburgare”. Mycket god. Om du kommer till Simonstown, besök då Berthas! Utanför restauranger finns, som på nära nog alla platser där turister samlas, mängder av säljare som har gatan som sin lokal.

Vi fortsätter en bit bortom Simonstown till Boulders Beach där det finns en pingvinpark. 2008 besökte Eva och jag en mer privat starnd med några få pingvinfamiljer. Här, i Boulders Beach, är det verksamheten organiserad inom Table Mountain National Park. Efter att ha besett pingvinerna och deras radhusliknande boplatser i form av plaströr kör vi vidare ut på spetsen av Kaphalvön, Goda Hoppsudden. Vi åker upp till det gamla fyrhuset och låter oss intas av den bedövande vackra utsikten där vi kan se både Indiska Oceanen såväl som Atlanten. Urblåsta kör vi tillbaka till Lézard Bleu. Navigatorn fungerar fortfarande perfekt!

Åter på Lézard Bleu, som har ett snabbt och väl fungerande trådlös bredband, kopplar jag upp mig till Peter Sigrén vid Högskolan Borås via Tandberg Movi, ett videokonferenssystem. Jag överraskar Peter som precis kommit ur duschen. Vi talas vid med bild och ljud en stund och kan konstatera att videokonferensen fungerar perfekt från Kapstaden till Borås och tvärt om. Ikväll äter vi på Bamboo, en bar och sushirestaurang på Main Street, Green Park nära Waterfront. Ett näringsställe och vattenhål som Lisa och Erik fann igår. Bra sushi och goda drinkar avslutar dagen. Imorgon ska vi ut på ”Walk to Freedom”. En förbetald guidetur.

Torsdag 18 november

Dag 21, från Gansbaai till Kapstaden

Idag är det dags att göra sista resan från Gansbaai till Kapstaden. Vi tar ett varmt adjö till våra värdar vid Saxon Lodge efter frukosten. Vi lovar att återkomma. Gärna till en ny födelsedagsfest. Den gav mersmak. Vi kör genom områden med många och stora vingårdar. I Hermanus är det påfallande att den Sydafrikanska ekonomin är i uppåtgående. Många nya köpcentra och andra byggnader kantar vägen genom staden. Vi stannar till för lunch i Kleinmond, en liten bad- och turistort. Jag känner igen mig för här stannade Eva och jag 2008 för att inta en lättare lunch på väg till Kapstaden.

Vi kör vidare. Utan att få se enda val längs kustvägen. Innan bad- och semesterorten Strand startar jag NDrive navigatorn. Jag har nu laddat den med laddaggregatet för min iPhone. NDrive ska, enligt beskrivningen, laddas från USB-porten i en dator. Efter en första återställning upprättar navigatorn satellitkontakten och fungerar! Vi kör genom Strand med de kilometerlånga sandstränderna. I år är det många badande på stranden. Husen, hotellen och apartementslägenheterna verkar till viss del vara uthyrda. 2008 såg Strand ut som en spökstad när vi körde längs beachen. Då var den här Kanarieöar-/Mallorca-liknande orten under uppbyggnad. När vi närmar oss Kapstaden och trafikrytmen ökar påtagligt kör vi fel. Vi använder karta och den färdbeskrivning vi fått av Julia vid Destination Sydafrika. Den stämde inte till 100%. Vi lämnar motorvägen N2 för tidigt och är "vilse". Men navigatorn fungerar fortfarande.

Jag kör nu efter navigatorn men vi hamnar återigen helt fel. Upptäcker att jag programmerat in fel gatuadress! Gör nu ett försök med att skriva in vårt gästgiveris namn, Brenwin Guest House och se, adressen presenteras omgående av navigatorn! Vi kör nu helt efter navigatorn och vi når vårt guest house vid tretiden. Säreget, men turligt nog har navigatorn fungerat hela tiden under den här resan! Installerade på Brewin Guest House upptäcker jag en plåt på väggen i ett av de rum vid disponerar. Där står att doktor Christian Bernard bodde i det rummet under de tre år han påbörjade sina medicinstudier i Kapstaden. Universitetssjukhuset ligger på gångavstånd från vårt guest house. Så det är sannolikt att Bernard bodde här på höjden ovanför Waterfront och sjukhuset. Vi oss till fots ned till "turistfällan" Waterfront. Kapstaden har förändrats i och med fotbolls-VM. Vi tillbringar ett par timmar i Waterfronts alla butiker. Vi avslutar med en middag hos en av de många restauranger som finns i Waterfront. Den indisk-/malayiska restaurang där Eva och jag åt en lunch innan vår Robben Island-tur 2008. Jag och Eva tar varsin prawn briani. Den här restaurangen är konstigt nog, med tanke på läget, alkoholfri!

Vi tar en taxi från klocktornet i Waterfront. Under resan upp till vårt gästgiveri passerar vi en övergiven lagerbyggnad i Waterfront. Längs långsidan har tre uteliggare tänt en eld för att värma sig i den råkalla kvällen. Imorgon ska vi flytta till Lézard Bleu. Det blir den sista hotellvistelsen här i Sydafrika.

Onsdag 17 november

Dag 20, burdykning med vithaj, valar och födelsedag

17 november, min födelsedag! Klockan sex på morgonen ringer Abraham Newman och meddelar att vädret tillåter burdykning. Men vi har bara en halvtimme på oss för att ta oss till  White Shark Project i Kleinbaai. Eva går och väcker Erik och Lisa. Vi kommer iväg i tid. Hos White Shark Project får vi frukost och information hur burdykning för att få närkontakt med vithaj går till. Det visar sig att vi fyra är de enda betalande. Övriga som kommer med på turen är volontärer i projektet. Säkerhetsföreskrifter gås genom. Jag ställer frågan till vår skeppare, Gerald, om hajarna kan bli ”tillvanda” till alla alla bolag som ägnar sig åt hajdykning i Gansbaai. Gerald svarar  att hajar rör sig över mycket stora ytor. Några speciella  revir har de inte. Det är sällan han sett samma haj återkomma under sina drygt 3000 hajturer.

Det är fortfarande en stark byig vind när vi tar oss ner till hamnen för att lasta i båten som står på en båttrailer och knuffas ner i vattnet av en traktor. Det krävs en van skeppare för att lyckas ta sig ut ur hamnen i den kraftiga pålandsvinden. Det blir en ganska gungig och stötig färd ut till det område där man misstänker att vithajarna finns. Gerald är en erfaren och skicklig skeppare som parerar den krabba sjön utmärkt. Vi ankrar upp, en blandning av tonfiskbitar och fiskolja rörs ihop och hälls ut för att locka hajarna till vår båt. Under tiden får vi som ska ner i buren ta på oss våtdräkt. Min våtdräkt plockas fram av en norsk volontär. Jag har stora problem med att få på mig dräkten och en ur ordinarie besättningen upptäcker att jag fått en medium large istället för en extra, extra large. Med rätt storlek kommer jag i våtdräkten, dock inte utan hjälp och viss ansträngning.

Jag klättrar ner i buren där Eva och Erik redan står. Vi får två volontärer med oss i buren. Ganska omgående kommer en haj. Vi drar ett andetag och pressar oss ned under vattenytan. Svårt i det mycket salta vattnet trots att vi alla har varsitt blybälte för extra vikt. Det är mäktigt att se en stor vithaj (2,6 till 2,8 meter lång) svepa förbi, nära buren. Jag har med mig den vattentäta Olympus My 1030 kameran i hopp om att kunna få någon bild av hajen som sveper förbi bara någon halvmeter framför buren. Eftersom vi är ensamma betalande får vi njuta av lyxen att få stanna nere i buren hela tiden vi är på plats. Under den halvtimme vi är i vattnet får vi närkontakt med fyra olika hajar. En så närgången att den slår i buren. En annan slår i båten. Det här är en upplevelse att rekommendera. En perfekt start på min födelsedag. Varje haj vi ser registreras med sina kännemärken, skador och liknande. På så sätt har man ett stort arkiv med beskrivningar av alla hajar som setts. Därför kan Gerald med säkerhet påstå att samma haj sällan återvänder. Vad som oroar något enligt White Shark Project är att de senaste åren har hajarna blivit allt mindre, yngre. 2008 upplevde Eva en drygt fyra meter lång, fullvuxen, haj. Idag var samtliga hajar vi såg kortare, yngre.

Vinden tilltar och vi tvingas avbryta dykningen efter en dryg halvtimme. Av säkerhetsskäl vill vår skeppare gå tillbaka till hamnen i Kleinbaai. Vid hög sjö är hamnen svårt att ta sig in i. Under tiden vi varit i vattnet har det kommit ytterligare en burdykningsbåt. Den måste avbryta utan att ens ha kommit ner i vattnet. Efter att ha sett vithaj på nära håll och duschat varmt hos White Shark Project åker vi efter rekommendation till De Kelders för att, kanske, få se rätval. Mycket riktigt. Valarna är på plats. Vi kan se fem stycken. Ofta bara en stjärtfena eller vattenuppkast. Men ändå, vi har sett val. Efter ha sett val kör vi till Sydafrikas absolut sydligaste udde.

Under middagen på vår lodge får jag en underbar födelsedagsuppvaktning av vår värd på Saxon Lodge. En visa skriven till mig av Alan. Kocken Leonie har bakat en födelsedagskaka åt mig. En perfekt födelsedag. I sena kvällen sitter jag och samtalar med en skribent Paul och en filmfotograf Tim som arbetar för Channel 7, Australien. Paul Raffaele är en vittberest man som bott några år under barndomen i Afganistan och nyligen varit där för en reportageresa och råkat ut för en självmordsbombare som bara ett 20-tal meter från Paul utlöste sin bomb. Paul fick tre stora splitter i nacken och delar från självmördaren över sig. Hans egen uppfattning är att han räddades av snabb transport till ett amerikansk fältsjukhus. Pauls senaste bok är "Among the great apes: Adventures on the trails of our closes relatives". Vi talar en hel del foto. Paul använder en Contax 2, mätsökarkamera. Vi är båda rörande överens om mätsökarkamerans fördelar. Med Tim samtalar jag om de nya fullsensor försedda digitala spegelreflexkamerorna med videoinspelningsmöjlighet som ger utmärkta rörliga bilder. Imorgon fortsätter vi till Kapstaden och för våra sista dagar här i Sydafrika. Känns trist!

Tisdag 16 november

Dag 19, från Montagu till Gansbaai

Innan vi reser från Montagu åker vi ut för att köpa torkad frukt. Eva köper torkad mango. Vi avstår den här gången från att köpa den lokala, välsmakande, Muscadel. Vi avvaktar med inköp av drycker till Kapstaden och vinturen vi ska göra där.

Vi passerar många fruktodlingar och vingårdar på väg till Gansbaai. Halvvägs slutar plötsligt navigatorn NDrive att fungera. Navigatorn hittar inte kortet med kartor och stänger sedan av sig och vi kan inte starta den igen. Återigen får vi ta till vanliga tryckta kartor för att hitta vägen. Vilket fungerar väl så bra.

Vi når Gansbaai och hittar direkt vår nattlogi, Saxon Lodge hos Alan och Linda Woolnough. Samma plats som 2008 när Eva och jag var här första gången. Vi bokar oss för middag på Saxon och kör sedan till Kleinbaai. Där ska vi försöka reda ut när vi ska samlas för vår vithajsburdykning hos ekoturismföretaget White Shark Project. Vi får beskedet att väderprognosen vad gäller vind och våghöjd inte passar för ett burdyk. Men om vi vill kan man sätta upp oss på väntelista. Om vädret tillåter, ringer Andrew Newman på White Shark Project oss, om inte får vi ett SMS. Vi kan också om vi vill flytta vår hajsafari till torsdag. Det har samtliga andra som bokat onsdagen gjort. Vi vill vara säkra så vi sätter upp oss för båda alternativen.

Vi tar en promenad längs den långa strandpromenaden från vår lodge i hopp om att få se några valar. Men inga valar syns. Jag sätter mig vid datorn och noterar att jag för första gången på två dagar har en väl fungerande internetkontakt. Söker upp NDrives hemsida och får klart för mig hur jag ska kunna tvångsstarta NDrive navigatorn när den låst sig. Värt ett försök nu på torsdag när vi ska köra till och in i Kapstaden. På Saxon Lodge äter vi en härlig fyrarätters middag. Vi får se om telefonen ringer klockan sex imorgon.